Alla – vågar jag nog säga – uttalar idag ordet mig m-e-j, men de allra flesta skriver fortfarande mig i nästan all typ av skriftlig kommunikation, även i vardagsspråk. Stavningen mej ser för många oproffsigt vardaglig ut och ger kanske till och med ett barnsligt och okunnigt intryck.
De flesta har alltså lätt att välja mig eller mej. Mej återfinns nästan bara i medvetet talspråkliga dialoger eller i titlar på barnfilmer som Dumma mej-serien, och låttitlar. Du hittar det till exempel i Tomas Ledins ”Du kan lita på mej” eller Per Gessles ”Tycker om när du tar på mej”.
Att ”stava som det låter” är inte något nytt koncept, utan en strävan hos många språkpolitiska initiativ genom historien. De mer talspråkliga stavningsvarianterna av ord har ofta synts i demokratiserande försök till stavningsreform och många har idag knappt spår kvar av ursprungsstavningen. Alla fv- och hv-stavningar är idag borta i svenskan, och mig och dig – och och för den delen – står kvar ganska allena.
På 60- och 70-talet verkade trenden gå mot att mej och dej skulle tränga bort de äldre varianterna, men av någon anledning lever mig och dig kvar i språkbruket, och det är i slutändan språkbrukarna som styr utvecklingen. Någon närstående revolution för "mej" och "dej" i skriftspråk verkar alltså inte vara på gång!